Välfärdens kvinnor förtjänar mer

Det har varit ett minst sagt utmanande år med globala protester och en pandemi som har tagit människoliv och vår rörelsefrihet. Det vi kan hoppas på nu, och kämpa för, är att förödelsen kommer med förändring. För både protesterna och pandemin har belyst redan befintliga samhällsproblem som kräver progressiva lösningar.

En av de största problemen som coronapandemin har belyst är arbetsvillkoren för personal inom vård och omsorg. Pandemin har satt en enorm press på vård- och omsorgspersonal som står i frontlinjen, men rapporten Arbetsmiljön 2019 från Arbetsmiljöverket visar på att stress och överbelastning inte är något nytt. Denna stress är ofta resultatet och kombinationen av “för höga krav och litet eget inflytande”, något som även Maktsalongen lyfter som stressfaktorer i Stress och motståndskraft.

Det är heller ingen nyhet att vård- och omsorgsyrken domineras av kvinnor. Jobb inom välfärden, trots deras samhällsbärande natur, är undervärderade och har en låg social status jämfört med deras oerhörda betydelse för en fungerande välfärd och ett demokratiskt samhälle.

Att kvinnor förväntas vara mer omsorgsfulla och ansvarstagande bidrar till varför dessa yrken tas för givet. Den könssegregerade arbetsmarknaden är en del av en större samhällsfråga om snäva normer och föråldrade könsroller som i sin tur påverkar den ekonomiska tryggheten och livsvillkoren för nästan hälften av världens befolkning.

Det ska självklart löna sig att arbeta för samhällets och dess invånares bästa. Det ska vara högt värderat att ta hand om våra sjuka, våra äldre och våra barn. Fördelning av makt i samhället ska inte bara handla om att fler kvinnor ska anta ledarpositioner och komma in i maktens mansdominerade rum. Det är minst lika viktigt att skapa rättvisa förutsättningar inom yrken där många kvinnor redan är. Det gäller lön, arbetsmiljö, anställnings- och arbetsvillkor och social status.

Det gäller också pension och livskvaliteten efter avslutad arbetsliv. Arbetarkvinnor är överrepresenterad bland Sveriges fattigpensionärer, vilket är en direkt reflektion av de otrygga och underbetalda anställningar de har under deras år i arbete. Det framkommer tydligt i Sveriges jämställdhetsrbarometer 2020. I den jämställdhetspolitiska rapporten visar LO hur viktigt det är med en facklig feministisk arbetsmarknadsanalys för att se “hur både klass och kön påverkar villkoren i arbetslivet och samhället i stort.”

Det som ofta saknas även i en feministisk analys och debatt är hur samhällsbärande yrken, som undersköterska eller städare, inte bara domineras av kvinnor utan specifikt utlandsfödda kvinnor från den rasifierade arbetarklassen. De problem som kvinnor generellt möter inom arbetsmarknaden mer än fördubblas för utrikesfödda kvinnor.

Vikten av ett intersektionellt perspektiv berättade Paulina de los Reyes, professor vid Stockholms universitet, om under ett webbinarium om jämställda livsinkomster anordnat av Kommissionen för jämställda livsinkomster. Det gäller alltså att inte bara kolla på hur klass och kön samverkar och påverkar arbetslivet utan även ursprung och rasifiering.

Även fast Maktsalongens arbete främst handlar om att stärka unga kvinnor i deras ledarskap och att fler kvinnor ska ta och behålla makt så tror vi på att makt och inflytande måste fördelas rättvist. Vi vill också utmana hur makt ser ut och vad en ledare kan vara och det borde inte ta en pandemi för omvärlden att se hur personalen inom vård, omsorg och skola är sanna ledare som bär vårt samhälle på deras ryggar och förtjänar mer än applåder som ekar tomt.

Du ska inte behöva vara en högt uppsatt politiker, chef eller influencer för att jämställdhet ska gälla dig. Därför är det viktigt att alla vi som är en del av den feministiska rörelsen, som kämpar för ett jämställt samhälle, står upp för och i solidaritet med välfärdens kvinnor.