Kraften i nätverket

Mina förebilder idag är inte samma personer som mina förebilder när jag växte upp. 

Idag heter de Julia, Fanny, Rosaline, Noura, Rofilleta, Angelina, Amel, Erika, Juliet, Hanna, Desirée, Rebecca, Hilda, Linda, Christina, Eleni, Louise, Berill, Julie, Jennie, Dana, Sara, Linn, Erika och Nori. 

Då, var mina förebilder mina rektorer. Vi hade inga likheter oss emellan. De hette Jocke och Örjan.

Kanske var det därför jag inte såg mig själv skapa förändring genom en mötesklubba i handen. Det enda sättet jag såg mig själv göra skillnad var genom att ta diskussioner vid middagsbordet, fotbollsplanen, skriva texter som mina lärare prisade mig för, men som inte lästes av någon annan. Att kämpa i motvind skapar en speciell trötthet i bröstet. Till sist blir din röst svajig. Du börjar tvivla, inte på kraften i dina värderingar, utan på virket i dina knän. Hur ska benen bära när jag står här ensam och demonstrerar? Hur ska jag skapa en bättre värld när jag är den enda som håller i megafonen?

Texterna började läsas av tusentals. Att skriva för förändring förändrades till att sätta mig i styrelser, att orientera mig i organisationer, till att på min 23-årsdag bli erbjuden min första chefstjänst. Det är fortfarande bland det största som hänt mig. Jag har burit stora förtroendeposter sen dess. Men att rösten svajar är inget som magiskt passerar med tiden. Att lita på sin egen ryggrad är inte heller något som kommer med automatik. För det behövs två saker: att kunna spegla sig i någon annan. Kunna tänka “kan hon, kan jag”. Samt att känna att det finns ett nätverk av stöd som på olika sätt tar emot när grunden fötterna vilar på inte är lika stadig. Ett slags spindelnät som kan både visa vägen och agera trygghet.

Jag sökte ett sammanhang och en klippa att luta mig mot. En plats för att samla kollektiv energi. 2019 blev jag antagen till Maktsalongens mentorskapsprogram. Kvinnor lär sig ofta att det bara finns en ledarskapsposition och att vi i det tvingas vara konkurrenter. Maktsalongen vill annat. Vi tror på att det här samhället kan fördela makt mer rättvist. Att kvinnor kan stötta varandra och dunka varandra på ryggen på samma sätt som män alltid har gjort. Att vi tvärtom kan lyfta varandra och istället för att se varandras avancemang som något negativt, se möjligheten i att ha människor runt om sig som åstadkommer fantastiska bedrifter. För mig blev mentorskapsprogrammet en livlina där vi fick lära oss att olika typer av ledarskap tjänar olika syften. 

Jag identifierade mig inte med de perfekt skapta, handfasta ledargestalterna som aldrig gjorde misstag. Tvärtom bultade mitt hjärta för de som skräckslaget och modigt tog rodret för att skapa en bättre värld, helt enkelt för att de ville leva i en sådan själv. Jag visste hur jag ville göra skillnad och jag drömde om att få visa vägen. Jag vet att vi kan göra livet lite lättare för de som kommer efter oss. Det är det som gör att jag kravlar mig upp ur sängen varje morgon. 

Maktsalongen står inför en ny era där målet som alltid är att lyfta unga kvinnor och ge dem redskap för att ta över hela världen. Min viktigaste lärdom är att det inte är ett projekt en behöver ta sig an själv. Vi behöver varandra för inspiration, kraft, stöd och kärlek. Genom att i grupper kvinnor emellan stärka varandra är vi robusta inför vilken utmaning som än står framför oss. För mig var det min alumnigrupp 2019. Jag hoppas att fler unga kvinnor kan hitta samma styrka genom Maktsalongens gemenskap. Makt är något vi tar tillsammans.